sofie

För er, gott folk som inte känner mig, så skadade jag armen för över två år sedan. För att vara exakt var det den 28 februari år -06 på gymnastiken. Jag orkar inte dra hela min armhistoria för den har jag väl dragit sisådär hundratusen gånger MINST. Men iaf, efter sjuksköterskor, sjukskötare, läkare, arbetsterapeut, ortopeder, handkirurger, överläkare och gud vet allt har dom kommit fram till att jag bara kan vänta och se om armen blir bättre av sig själv, då det inte finns någon operation att göra för att göra armen bra igen. Men så kom min skolsyster med tipset att ajg kan ju gå till sjukgymnast och se om jag kan träna upp armen, öka blodcirkulationen så läkiden förhoppningsvid blir kortare. När jag var där för någon dag sedan, och efter att jag har berättat hela historien var det första hon sa: den borde ju vara läkt nu om det var två år sen... BORDE ja... men den är ju allt annat än bra. Men iaf, hon började klämma och känna, dra och slita på olika ställen för att hon lättare skulle förstå var felet låg. Det verkade som felet var vid armbågen, i någon njukdel där, Det finns liksom typ 19 muskler i bara underarmen så det finns ju några att välja på. Det kunde även vara någon slags hinna som höll ihop något. Jag kommer inte ihåg exakt. Nej, hon kunde inte peka ut var skadan låg. Inte för att jag hade väntat mig det heller. Jag fick två supersnygga gummiband, ett knallorange och ett illgrön, som jag ska göra några övningar om dagen med för att träna upp muskulaturen. Det konstiga är att nu när jag har börjat träna den har jag fått mer ont än innan. Jag får väl helt enkelt leva med smärtan till nästa gång jag ska dit och fråga om det ska göra så ont att köra dom övningarna. Det är inte i musklerna det gör ont heller, utan mer i handleden.

Jaja, det är ju bara att avvakta och se om jag blir bra eller inte. Men hoppet har ju ökat betydligt nu iallafall, när det finns någon som bryr sig om att jag har ont.