sofie

okej att det har varit mycket om gymnastik i de senaste inläggen, men här kommer faktist lite till ;)

Från ögonblicket när jag stod i gympahallen och grät inför mina tränare när jag sa att jag skulle sluta, till dagen när jag började var min allra högsta önskan att få gympa igen (vilket de få men underbara människor som läser min blogg antagligen redan har förstått) och givetvis är jag överlycklig att jag tränar igen men  nu kan jag inte låta bli att tänka hela tiden:
"undrar hur länge till min arm kommer hålla"
"det jag gör är att skjuta upp det oundvikliga, nångång måste jag sluta på gymnastik föralltid"
"hur kommer det att kännas den gången, när jag tar beslutet att sluta och aldrig mer börja igen"
"kommer jag må lika dåligt som jag gjorde sist jag slutade"
"kommer jag att kunna vara lycklig utan min underbara gymnastik?"


helt patetiskt, jag vet men ändå kan inte de tankarna släppa mitt huvud hur mycket jag än vill bara kunna njuta av den tid jag har kvar som  gymnast