sofie

Har nog fått feber eller något... Jippie precis vad jag önskade mig nu -.-

Dagen började med att jag vaknade och hade spränghuvudvärk och givetvis hade vi ingen cola hemma, som jag alltid sköljer ner tabletter med. Jag gick och la mig i sängen igen och sov några timmar till i brist på annat att göra med ett dunkande huvud. När jag vaknade hade morsan varit och handlat och passat på att köpa cola. Inte nöjde hon sig med en halvliters flaska heller, nej när jag vaknade stod där 6 st. 2 litersflaskor i hallen så jag tackar och tar emot! Jag fick knarkat mina tabletter iaf men nu känns de som jag har feber också. Ni vet sån mysig känsla, man vet inte om man fryser eller är varm plus att svetten bara rinner samtidigt som man får gåshud.Tummen upp för det. NOT

Varför har jag börjat känna såhär igen? Innan när jag hade ätit middag fick jag jättemycket spytankar och spykänsla. Jag som hatar att spy, ändå var det jättenära att jag körde fingrarna i halsen för att få upp maten. Jag blir äcklad av att bara tänka på det och ändå har jag fortfarande kvar den känslan i magen. Tankarna har kommit mer och mer på sista tiden, men det är väl ändå inte ner i det hemska träsket jag vill igen??? Eller jag vill kanske det? Jag vet ju att jag har gått upp jättemycket det senaste året och bara känner fett överallt. Tänk om jag bara fortsätter gå upp hela tiden. Jag kommer bli tjock om jag inte bättrar mig. Men är det verkligen så som jag mådde för ett år sen som jag vill må igen? Jag vet snart inte vad jag vill längre. En del säger att jag måste bli av med allt fett, du kan väl verkligen inte gå runt och vara så tjock? medan den andra delen säger att jag inte får trilla ner i helvetet igen, var du verkligen gladare då än du är nu?
Jag borde egentligen ta kontakt med K, typ mejla eller nåt. Men tänk så måste jag åka in där igen och sitta där varje vecka. Jag vill inte! Tankarna som är steget värre har också börjat komma in i mitt huvud igen, du har inget att leva för, varför inte bara ta livet av dig, så kommer alla slippa dig sen.

Jag vet seriöst inte vad jag ska göra. Mina vänner är inte värda att bara höra skit från mig hela tiden. Ni får inte tröttna och överge mig. Jag ska försöka vara stark för er skull, eller åtminstone låtsas vara glad......
För ni är inte värda att ta min skit ♥

 - VINKA TILL ERIK!
 - Åhh vad jag är blöt!
 - Fan va stabil din är!
 - Det är som att duscha med kläderna på, så kul är det!
 - Det där, lilla extra!
 - Jag ville ha en rosa bil! Det ville jag med!


okej, bara en kommer fatta men ser de ut som någon bryr sig?  :)

Jag kom på precis att nästa vecka, alltså inom 3-9 dagar kommer antagligen mitt slutgiltiga besked till gymnasieskola. Lite nervöst är det ju klart, men det borde inte vara några problem med tanke på mina betyg. Just nu sitter jag och håller tummarna på att jag ska komma in.

Tänk om jag inte gör det.
 - då måste jag gå på kulla.
 - då måste jag träffa typ alla gamla klasskompisar igen.
 - då kommer jag bli helt nersprutad med vatten sista veckan av massa kompisar som ska börja trean.
 - då hoppas jag hellre av skolan.....

Jag kände redan imorse att min hals gjorde ont när jag vaknade, men tänkete jag, varför säga något om det när vi ska till liseberg? Det är liksom bara onödligt eftersom jag inte vet om vi hade kört dit då. Iallafall, sagt och gjort. Jag höll tyst och vi körde till götet. När vi kom fram regnade det. Jättekul verkligen, med tanke på min hals och att jag inte hade tänkt på att ta med jacka. Som tur var regnade det inte så mycket, och framåt eftermiddagen kom det inte en droppe!
Jag träffade underbaraste E där och vi gick runt och hade skoj :)
Just nu känner jag att jag inte borde åkt så mycket vattenkaruseller för min hals för ännu mer ont nu än imorse. Fast allt idag är värt att ha onti halsen!

Tack hjärtat för en underbar dag <3

Gissa vad jag har gjort idag? :)
Jag har för första gången övningskört, och jävlar vad det är kul! Typ tusen saker att tänka på men det gick faktist bra. Det blev väl några motorstopp innan jag kom in i hur man gör när man ska starta och stanna bilen. Jag klarade att växla ända upp till trean i dom 25 km/h jag kom upp i som högst! hahaha
När jag körde fick jag till och med möte av en annan bil och det gick hur bra som helst utan att min hjärna flippade sönder. 90 graderssväng var inga problem. Jag körde så jag kom in på en parkering, där kom en kant närmre och närmre bilen och kopplingen bara försvann! Jag hittade den inte någonstans med min fot men jag lyckades hitta den utan vare sig karta eller kompass så jag stannade bilen när det var typ 2-3 meter till kanten.


Ser ni en bil med en sån skylt kanske det är mig ni hittar

Idag är det ju midsommar, och jag hoppas att ni får/har fått en finare kväll än jag....

Exakt hela dagen har jag legat i sängen, varit för trött för att orka göra något. Mått illa och haft ont i magen så jag inte kunnat äta, haft mjukisbyxor och tjocktröja på mig hela dagen. Hoppas verkligen jag inte håller på att bli sjuk eftersom vi har planerat in ett eventuellt lisebergsbesök i nästa vecka. Givetvis håller jag på att få mer ont i armen nu. Får nog ringa sjukgymnasten på måndag eftersom hon sa att det inte gjorde något om ajg fick ont när jag gjorde övningarna, men att det däremot inte skulle göra ont efteråt... Då är det ju tur att det knappt känns något alls när jag gör mina övningar men at jag däremot får jätteont efteråt. Ibland har man verkligen tur.... Lyckligt lottad.......

Byt ut fotboll mot gymnastik.
Byt ut foten mot armen.
Byt ut operationer mot oändligt väntande.


Där har ni mig. Visst det gick aldrig så långt att jag fick anorexia men det var nog inte långt ifrån eftersom jag gick ner typ 7-8 kg när jag redan vägde förlite från början. JAg försökte slippa så många måltider jag kunde, jag gömde mat för att de skulle se ut som jag hade ätit. När det till och med blev jobbigt att cykla till och från skolan började jag tänka vad fan ajg hade gett mig in på. Inte nog med att det var jobbigt att cykla till skolan, när jag väl kommit dit hade jag ett antal trappor att gå upp för innan jag kom till mitt klassrum. Jag tog varje chans jag kunde för att träna, men tränade i smyg för att ingen skulle märka hur sjuk jag var.
Det som vände allt var att mina föräldrar hotade med polenresan och romresan. Jag var tvungen att bli friskare om jag skulle få åka med så jag började kämpa mot - och som tur var gick det ganska lätt eftersom det inte kunnit utvecklas till anorexia.

Det jag ville komma med, är att den boken verkligen kändes som en återberättelse av mitt liv. Läskigt men sant.....

NOT


Jag hade mardröm om skolan jag har valt som förstahandsval. Allt var bara en stor labyrint. Jag var helt ensam, gick själv och såg att alla andra gick i grupper och kände varandra. Jag kände ingen. Labyrinten slutade ingenstans. Jag bara gick runt, runt utan att komma någonstans. Jag vill så gärna komma in på den skolan och linjen men jag vet inte om jag klarar det. Med tanke på betygen är det nog inga problem. 280 poäng, och den lägsta som kom in i julas hade 195. Med mina betyg klarar jag antagligen att komma in men frågan jag börjar ställa mig allt mer är om mitt psyke klarar det. Om jag tillochmed har börjat drömma mardrömmar om skolan och det bara är i början av sommaren, undrar då hur det kommer bli sista veckan av lovet? Eller när jag sitter på bussen in till stan för uppropet?

Men jag ska klara detta.. kulla är den sista skolan jag vill gå på. Måste vara stark..... Måste kämpa

Jag började tänka på en gammal låt idag - rosa helikopter. Jag var liksom bara tvungen att hitta den på en gammal skiva och första gången den spelades blev ögonen nästan översvämmade av tårar. Vilken nostalgikick! Den spelades alltid ute på gympan när jag var liten, var alltid med på tävlingar och jag bara älskade den.


I EN ROSA HELIKOPTER, SKA JAG FLYGA HEM TILL DIG. I EN ROSA HELIKOPTER, JA DÅ FLYGER JAG GENOM STJÄRNORNA TILL DIG!

kärlek till den låten*

Idag började sjukgymnasten snacka om att jag kanske måste göra ackupunktur (stavning?) på min arm.
Liksom, jag+massa nålar instukna i armen..... NEJ TACK. Jag vägrar! Men nu ska det iallafall gå fem veckor till jag ska dit nästa gång så jag får väl se hur det blir. Men ändå, dom kan ju inte göra det mot min vilja. Jag tackar min envishet, för jag tänker då inte ändra min inställning till nålar. Aldrig i livet! Annan smärta klarar jag utan problem, men nålar, stick i finger, sprutor och blodprov är bland det absolut värsta jag vet och har alltid varit.

Idag vaknade jag ovanligt sent för att vara mig själv. Jag låg nämligen och nannade kudde till kvart över tio! Eller egentligen vaknade jag lika tidigt som alla andra dagar, vid 8, men idag lyckades jag somna om! :)
Idag fick jag mitt tillstånd att få övningsköra!!!! Gissa om jag är glad :) Fast handledarbevisen har inte kommit än :( men jaja, de kommer väl så småning om antar jag. Sen får alla hålla sig inne för jävlar i de vad jag ska köra =) JAg ska nog försöka tjata mig till att vi svänger inom körskolan och köper en övningskör-skylt när jag ska till sjukgymnasten sen.
Man måste ju vara förberedd till tusen! hahhah

Det är frågan jag ställer mig själv hela tiden. Den ligger och gnager inne i huvudet på mig. Tidigare i år kändes det valet perfekt, jag kunde inte tänka mig något annat. Nu är det för sent. Jag kan inte välja om längre. Jag vill ju givetvis komma in där men det känns så läskigt. Jag känner ingen annan sen tidigare, visst det är ju kul att lära känna nya människor. Det var ju dels därför jag valde den linjen och skolan, jag ville komma bort från mitt gamla liv, starta ett nytt. Jag ville komma bort från alla gamla människor och lära känna nya. Nu däremot känns det helt förvirrat. Att hamna i ett rum med kanske 30 nya människor där man inte känner någon sen innan. Jag känner kanske en eller max två st. på skolan sen tidigare. Nu kanske jag låter som ett osocialt freak, men grejen är den att jag har varit jätteblyg sen jag var liten. När jag var liten vågade jag inte vara på dagis själv utan att min mamma eller pappa var med. Visst blygsamheten har ju släppt med åren men jag är fortfarande nervös inför att möta nya människor. Jag minns fortfarande första dagen i förskolan. Jag var livrädd när vi skulle gå in. Den klassen jag hade då kände jag bara en sen tidigare. När vi gick in trodde jag att barnen skulle gå in först så kom föräldrarna in efteråt, men när vi satt där på golvet kom där ingen och jag blev helt förtvivlad.
Nu är det ju inte precis så att jag vill ha med någon i höst när jag börjar för det hade ju varit om möjligt ännu värre än att åka dit själv. Det känns som alla andra i min nya klass kommer känna någon sen innan, och jag kommer känna ingen. Jag får väl tänka på vad mina gympatränare sa till mig när det kom någon ny i gruppen, - Pratar du med henne S? Dom sa det till mig, för dom vet hur bra jag är på att snacka. När jag känner människan ja.......

Jag lovar, jag ligger inte död nånstans i ett dike på 112an, grejen är den att jag faktist har ett liv utanför bloggen så ni får leva med mina små avbrott här ibland.
Jag var dessutom utan dator, eller ja utan min egen dator i några dagar eftersom jag har gjort om mitt rum totalt. Alla gamla möbler är utslängda och nya möbler har införskaffats till mitt rum. Jag gjorde dessutom nästan hela jobbet själv med att skruva ihop alla möbler så det är nästan värt att applådera åt. Ingenting har trillat ihop än så länge så man kan ju inte vara annat än stolt.
Det har varit skitväder (svensk sommar???) hela helgen så det passade skitbra att fixa till rummet nu.
Nu måste jag bara få in alla saker på mitt rum igen.. Jag har väl kommit en bra bit på vägen men jävlar vad tråkigt det är. Det är lika bra att sortera ut gamla saker nu, så det inte ligger och samlar damm till ingen nytta, det är väl främst det som tar så lålng tid. Det var samma förra sommaren när jag kom på att jag ville måla om på mitt rum, så ska det fortsätta i denna takten har jag väl snart inga grejer kvar här inne. Om några år kanske ni hittar mig sittandes på mitt rum på en träpall, med bara säng och databordet här inne. Nej det är väl ingen större risk men det är sjukt skönt (om än jobbigt) att få bort massa gamla saker.
Nu får jag väl fortsätta här inne innan jag får ett mindre sammanbrott på alla saker överallt. Ha en bra dag!

Det är ungefär så jag känner det iallafall.

Jag gjorde mina dagliga styrkeövningar för armen och känner bara hur det hugger till efteråt. Som tur var hade jag mitt handledsskydd i närheten så det var bara att få på sig fängelset på armen. Precis som för några månader sen när jag gick med skyddet dagligen.
Skyddet påminner mig om varför jag fick sluta med det jag älskade, och fortfarande älskar, mest i hela världen.
Smärtan i armen kan jag leva med, men det faktum att jag inte längre kan gympa längre ligger som ett djupt sår i hjärtat. Den smärtan är så djup så jag ibland frågar mig om det verkligen är värt att leva utan gymnastiken. Vad finns det att leva för liksom? Gymnastiken har varit mitt liv i över 10 år, sen bara pang bom bara försvann den. Allt tack vare att jag gjorde ett litet fel i en volt. Ett ända litet fel gjorde att hela mitt liv ändrades totalt.

Ibland önskar jag bara att jag kunde spola tillbaka tiden till när allt var perfekt....

Snart iaf ;)

Jag var nyss hos frisören och beställde tid för klippning. Tiden är perfekt, imorgon kl. 09.00. Alltså slipper jag lite skola på morgonen. ingen idrott för min del =) plus att det blir innan skolavslutningen som ju är på fredag. Tur att inte alla mina kompisar redan har lov då liksom......
Denna gången ska jag itne bara klippa, utan göra ljusa slingor också!!! Hoppas verkligen det blir bra, håll tummarna nu allihop :)

För er, gott folk som inte känner mig, så skadade jag armen för över två år sedan. För att vara exakt var det den 28 februari år -06 på gymnastiken. Jag orkar inte dra hela min armhistoria för den har jag väl dragit sisådär hundratusen gånger MINST. Men iaf, efter sjuksköterskor, sjukskötare, läkare, arbetsterapeut, ortopeder, handkirurger, överläkare och gud vet allt har dom kommit fram till att jag bara kan vänta och se om armen blir bättre av sig själv, då det inte finns någon operation att göra för att göra armen bra igen. Men så kom min skolsyster med tipset att ajg kan ju gå till sjukgymnast och se om jag kan träna upp armen, öka blodcirkulationen så läkiden förhoppningsvid blir kortare. När jag var där för någon dag sedan, och efter att jag har berättat hela historien var det första hon sa: den borde ju vara läkt nu om det var två år sen... BORDE ja... men den är ju allt annat än bra. Men iaf, hon började klämma och känna, dra och slita på olika ställen för att hon lättare skulle förstå var felet låg. Det verkade som felet var vid armbågen, i någon njukdel där, Det finns liksom typ 19 muskler i bara underarmen så det finns ju några att välja på. Det kunde även vara någon slags hinna som höll ihop något. Jag kommer inte ihåg exakt. Nej, hon kunde inte peka ut var skadan låg. Inte för att jag hade väntat mig det heller. Jag fick två supersnygga gummiband, ett knallorange och ett illgrön, som jag ska göra några övningar om dagen med för att träna upp muskulaturen. Det konstiga är att nu när jag har börjat träna den har jag fått mer ont än innan. Jag får väl helt enkelt leva med smärtan till nästa gång jag ska dit och fråga om det ska göra så ont att köra dom övningarna. Det är inte i musklerna det gör ont heller, utan mer i handleden.

Jaja, det är ju bara att avvakta och se om jag blir bra eller inte. Men hoppet har ju ökat betydligt nu iallafall, när det finns någon som bryr sig om att jag har ont.

JAg såg precis till min stora glädje och lättnad, att jag inte kommer sänka mig i geografi!
Jag hade mvg i åttan, och nu i nian fick jag vg på ett prov, sen ahde vi en inlämningsuppgift och ni kan ju fatta hur jag har ansträngt min stackars lilla hjärna med att komma på bra analys så jag fixat mvg. Nej då, mitt mvg kommer vara kvar i samtliga ämnen jag hade mvg i innan, sen återstår det väl att se om jag höjer mig i något annat. Risken att bli sänkt hoppas jag inte är så stor.
Huvudsaken är iallafall att jag kommer in på mitt program. NV-räddning. Gör jag inte det kommer det vara en sur Sofie ni hittar sen ;)

Grattis Jennie!

8 år idag, och har tagit hål i öronen och allt! :)

Jag vill verkligen inte igen.... Jag var där för ca. ett år sen. Inte en gång till! Snälla jag orkar inte....
Låt mig slippa.

Igår tog jag mitt första dopp i havet! Gissa om det var kallt? ;)
Ganska skönt och svalkande, när man inte hade någon känsel kvar :)
Sen blev de upp på stranden o ligga o soltorka, ha lite sandkrig, fick in sand i munnen.. YES