Försöka duger....
Nu måste jag verkligen försöka vända tillbara dygnet igen, Suck...
Än så länge funkar det ju bra, klockan är snart ett på natten och jag borde vara i sängen istället för att sitta vid datorn men grejen är att det är roligare här, och såfort jag lägger mig ner och blundar, försöker somna, kommer exakt alla tankar. Som tur är, är det inte varför käkade du så mkt idag, ditt fetto! eller måste träna, träna, träna! Den typen av tankar är nästan borta ur min skalle. Nu är det mer, hjälp, snart ny skola, inte känna någon. panik! men även världens gulltanke. När jag tränade mina gymnaster innan idag igår träffade jag en gymnast jag hade för något år sedan, när hon var typ 4-5 år. När hon får se mig kommer hon springande, jag får världens kram och hon säger: Jag har saknat dig jättemycket Sofie. Det är verkligen i sånna lägen jag inte har ångrat en sekund att jag är ledare.
Ibland är barn hur underbara som helst!
Äntligen!
Som jag tidigare sagt, har jag funderat på att börja spela bowling, och nu har jag äntligen bestämt mig. Jag totalt struntar i att börja. Inget velande med att "bara testa några gånger" sen hoppsan har det gått en termin. Jag är inte alls motiverad till det, antagligen för att jag har tänkt förmycket ;)
Jag kan -eller vill- inte se mig själv som något annat än den gymnasten jag en gång var.
Det är precis som du tänker dig att du blir ovän med din allra bästa vän. Du saknar och gråter över den vännen, medan alla dina andra kompisar säger att du faktist har tusen andra kompisar. Det ända du vill är att få tillbara din kompis.
Det kanske lät mest som meningslöst snack, men det jag menar är att gymnastiken var som min bästa vän, en vän jag förlorade. Visst det finns andra sporter men det ger jag blanka fan i, inget kan ersätta min älskade gymnastik.
