Äntligen!
Som jag tidigare sagt, har jag funderat på att börja spela bowling, och nu har jag äntligen bestämt mig. Jag totalt struntar i att börja. Inget velande med att "bara testa några gånger" sen hoppsan har det gått en termin. Jag är inte alls motiverad till det, antagligen för att jag har tänkt förmycket ;)
Jag kan -eller vill- inte se mig själv som något annat än den gymnasten jag en gång var.
Det är precis som du tänker dig att du blir ovän med din allra bästa vän. Du saknar och gråter över den vännen, medan alla dina andra kompisar säger att du faktist har tusen andra kompisar. Det ända du vill är att få tillbara din kompis.
Det kanske lät mest som meningslöst snack, men det jag menar är att gymnastiken var som min bästa vän, en vän jag förlorade. Visst det finns andra sporter men det ger jag blanka fan i, inget kan ersätta min älskade gymnastik.
